känner mig på gränsen till ett sammanbrott. det tär på mig att jag alltid ska vara så glad och försöka tillfredsställa alla. eller är jag bara självisk? nu finns det inte många kvar jag kan lita på. och det jag längtar efter mest av allt just nu är huvudstaden. där finns människorna och pulsen bara en storstad kan ha. där finns personen som är lite oförutsägbar. men. som alltid finns där. ändå. som jag kan berätta exakt allt för. han är fin.
tror jag ska dra iväg ett sms nu och tala om det för honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar